Rockfestival. Where the action is. Del 2. Förspelet

Så gav vi oss då iväg till Slottskogen och Azaleadalen en strålande högsommardag i Göteborg. Efter att ha hämtat ut våra armband strosade vi bort till Azaleadalen.




I Azaleadalen var det liv och rörelse. Massor av matstånd och på bilden ser ni området där man kunde köpa starköl och vin. Lägg märke till hur fint de två männen på gångbanan går i takt. Sådant ser man inte så ofta nuförtiden.

 

Vi gick dock direkt till stora scenen (The Mirror Stage). Här hade massor av människor samlats för att se the Ark.



Vi gick lite närmare för att se bättre. Lät väldigt bra och Ola Salo verkade vara i fin form. De fick också fina recensioner i tidningarna i dag. Kanske bra att ha en avskedsturné om man skall tagga igång. Vi stannade dock bara på några låtar eftersom törsten började bli svår i hettan.



I stället tog vi vägen mot serveringen och lämnade Mirror Stage bakom oss.

 

Och här står jag äntligen med en flaska kall (men inte iskall) öl. Klädseln det vanliga preppy, både pikétröja och chinos från Hilfiger. Känns tryggast så. Lägg märke till mannen med hatten i bakgrunden. Han tittade undrande på mig när jag frågade om han lekte skuggleken.



Efter den kalla ölen bar det av till lilla scenen (High Voltage Stage). Här spelade Bright Eyes. Aldrig hört dem förut, men Conor Oborst har en bra röst.



De började lite trögt men efterhand spelade de upp sig och man kom in i deras melankoliska folkrock

Sedan rusade vi tillbaka till Mirror Stage för att se Glasvegas. De började också lite trögt i värmen och vi tyckte vi stod lite långt bort, så vi bestämde oss för att gå närmare.

Till slut lyckades vi komma ganska nära efter att ha promenerat i zick zack mellan åskådarleden. Till höger var lutningen ganska stor och man fick en bra utsikt. Glasvegas spelade upp sig och vi kom mer och mer in i musiken.



James Allens röst var underbar och lyfte nästan till Bonohöjder på slutet. Jonna Löfgren från Boden spelade med fantastisk tyngd på sina trummor.

Sedan gick vi tillbaka till serveringen för mer öl och vin medan Brandon Flowers uppträdde på High Voltage Stage. Han hördes bra eftersom den scenen låg alldeles bredvid serveringen. Man kände en lycklig festivalkänsla pirra i bröstet. Kanske blir det Way Out West i augusti i alla fall?

På väg till Mirror Stage för att se Coldplay stannade vi i alla fall upp en kort stund för att se Brandon Flowers. Lät som något man skulle kunna lyssna mer på.  

 

Sedan slutade Brandon Flowers plötsligt att spela och alla människor rusade mot Mirror Stage för att få så bra platser som möjligt när Coldplay började spela. Vi rusade med. I nästa inlägg får ni veta om vi fick bra platser och om konserten blev bra.