Skjortkragar

Jag får ofta frågan om hur jag lyckas få mina skjortkragar så fina och raka. Det är inte så svårt som det låter, men man måste vara noggrann. Det viktiga är att man stryker på båda sidorna om kragen. Många gör misstaget att bara stryka på ena sidan eller fuskar genom att bara stryka skjortkragsöronen, ett misstag som får en van iaktagare att rynka på näsan. I själva verket är välstrukna skjortkragar det viktigaste på skjortan och får den mest ostrukna skjorta att verka välstruken. Och tvärtom, har man inte strukit skjortkragarna väl hjälper det inte hur mycket man än stryker resten av skjortan. Man ger ändå intryck av att ha sovit i den de senaste nätterna. 



Så här skrynklig såg skjortkragen ut innan strykningen. Lägg märke till hur löjliga skjortkragsöronen ser ut. Det är lite Kalle Anka över det hela.



Här stryker jag skjortkragen. Jag använder här en variant av Lyongreppet, som lite skämtsamt brukar kallas Dijongreppet. Dijon är ju mest känd för sin senap vilket gör namnet ännu roligare. I korthet har man det klassiska Lyongreppet, men man skjuter fram pekfingret och långfingret på var sida om handtaget. På det sätter får man strykjärnet att glida rakare över skjortkragen. En tumregel som är lätt att komma ihåg är att ju rakare man stryker, ju finare blir kragen.
PS Lyongreppet beskrivs i inlägget den 6 mars DS

Här ser man greppet med pekfingret och långfingret på var sida om handtagets främre del tydligare. Man ser också hur spetsen på strykjärnet rör sig alldeles rakt över skjortkragen. Lägg märke till den snygga brödrosten i bakgrunden.

Och här är det slutliga resultatet. Ni ser den perfekt strukna skjortkragen. Jämför med den första bilden och konstatera vilka diametralt olika intryck skjortkragarna gör. Vilken skjortkrage skulle ni helst vilja gå ut med?

Märkliga hotellrum del 4. Wolfsville, Nova Scotia

Jag har fått många frågor om jag inte gillar myspysiga hotellrum. Om jag bara gillar moderna hotell utan onödigt krås? Som svar på dessa frågor vill jag bara säga att varje hotellrum har sin egen identitet, och beroende på situation och humör kan även myspysiga hotellrum ha sin charm. Och alla behöver vi väl lite myspys av och till. Jag visar därför några bilder från ett hotellrum i Wolfsville, Nova Scotia.



Känns det inte som en härlig orgie i 1800-talsromantik? Skulle man inte vilja ligga på divanen och prata ut, eller krypa ner i den ombonade sängen och bara sträcka ut sig mellan sängpelarna? Lägg märke till de vackra blomstermönstren. Kan man komma längre bort från nordisk design? Men varför resa bort för att uppleva detta? Varför inte inreda sitt eget myspysrum hemma?




Visst känns det mysigt att kura ihop sig framför den öppna spisen när vårvinden tjuter utanför husknuten? Lägg märke till den tjusiga statyn av Thin King Mar bredvid spisen.




Så här såg hotellet ut från utsidan. Verkar ganska mysigt eller hur? Och vilken snickarglädje!



Märkliga hotellrum Del 3. Hotel Carlton, Singapore

Efter bilderna på mitt hotellrum från Bologna i förra veckan har jag fått många frågor om jag är rädd för att ha fönster på mina hotellrum. Man har antytt att jag försöker dölja något. Detta är förstås helt fel. Jag har absolut inget emot att ha stora fönster på hotellrummet. Och jag försöker absolut inte dölja något. Vad skulle det vara i så fall? Jag tycker till och med att det är trevligt, och till och med lite fräckt, med stora fönster i badrummet. Här nedanför ser ni bilder från badrummet på hotell Carlton i Singapore.





Nog är det lite pirrande att lägga sig i badkaret inför hela Singapore. Man kan bara tänka sig hur många som sitter med teleskop och spanar

  



Här bör man allt ha på sig en badrock eller ett badlakan för säkerhets skull.

 



Duschen var av typ preussisk hjälm med ett öra. Med örat kunde man reglera spridningen av duschstrålarna. Värme och strålstyrka reglerades av två vägfasta reglage av typ Stor och Liten Björnnos. 

 

Okända sevärdheter 3. Tornen i Bologna

En av de största sevärdheterna i Bologna är de två lutande tornen. Det ena kallas Asinelli och byggdes 1109 och är 83 meter högt. Det andra kallas Garisenda efter sin byggmästare och är 47,5 meter högt. Man kan gå upp till toppen på det högsta tornet och det kunde förstås er käre bloggare inte låta bli, på smala svindlande trappor som gick utefter de lutande väggarna.



Visst måste jag ta mig högst upp på det lutande tornet.





Här ser ni trapporna som gick utefter de medeltida väggarna



Visst suger det i benen när man tittar ner?



Det var verkligen brant. Två personer kunde inte mötas i trapporna.






Äntligen uppe på toppen. Vacker utsikt över Bologna





I mitten ser ni mitt hotell. Den andra takluckan nedifrån är till mitt rum.




Här står jag på toppen. Det märks nästan att jag vet att jag skall ned för de branta trapporna igen. De flesta gick ned baklänges, men inte jag.



Klädsel i Bologna

Vad skall man då ha för outfit när man kommer till Italien, kanske ni undrar? Landet där alla människor ser ut som och klär sig som filmstjärnor. Landet där star quality regerar. Jag valde som vanligt något utmanande.



De ljusa chinosen från Hilfiger och den ljusa skjortan med diskreta blå ränder från Lexington framhäver här den eleganta italienska kavajen från Gianni Uomo. Det blir en spännande mix av Italien och amerikansk nordöstkust. Milano möter Maine. På samma gång sofistikerat och avspänt. De blå ränderna i skjortan hade kommit helt fel om de inte fångats upp av de mörka blå färgerna i den fyrkantiga Pinocchioväskan. Detta illustrerar hur man genom att leka med accessoarerna kan improvisera med grundklädseln på oväntade sätt. För övrigt verkar Pinocchioväskor bli den nya trenden hos män i övre medelåldern i år. De tuffa skorna är från Ecco.




Boo visar på en annan trend som blivit tydlig i vårens mode, den nonchalant knutna scarfen. Han har valt en diskret engelsk sidenscarf, som han knutit runt halsen med en avslappnad Windsorvariant. Den blå kavajen är från Massimo Dutti, den ljusblå skjortan från Grosshandlaren och jeansen från Boomerang. Här möter italiensk sofistikerad elegans den anglofila klassiska stilsäkerheten i en kaskad av olika blå nyanser. Som vanligt är Boo noga med detaljerna. Lägg märke till den lilla nästan omärkliga röda nålen på vänster kavajslag som på ett mästerligt sätt bryter av den annars alltför dominerande blå färgskalan. Till detta en axelremsväska, ett markerat läderbälte med stålspänne och blåjeansen som kontrast tilll den annars alltför stilrena klassiska outfitten.



Mat i Bologna

Vad äter man då i Bologna? Jag gick förstås på en typisk italiensk restaurang och valde en typisk måltid från Bologna, men efterrätten blev ändå till slut en spansk sidekick.



Mortadella är en typisk rätt från Bologna. Den syns högst upp på tallriken. Ta en falukorv ur kylen, blunda och tänk Italien! Därunder parmaost, och pizzabröd.



Köttfärsfyllda tortellini (dvs tortellini Bolognese), en typisk rätt från Bologna, blev huvudrätt. Lägg märke till det avskalade tallriksupplägget. Känns det inte skönt med ett upplägg som helt koncentrerar sig på det väsentliga, det vill säga maten som man faktiskt beställt.  Är man inte ganska trött på alla fantasifulla salladskreationer som kommer med maten utan att man bett om det? Nu gäller back to basic!  Kanske något för svenska restauranger? Hur det smakade? Alldeles, alldeles underbart förstås!



Till detta en lokal Sangiovesi. Pasta skall förstås njutas med ett italienskt rödvin.




Till efterrätt blev det en spansk avstickare. Creme catalana. Orginalet! Alltså orginalet till creme brulé. Creme brulé skapades av en kock från New York som under en semester i Spanien smakade creme catalana. Han tog sedan med grundidén hem till New York och skapade creme brulé.
Som ni ser på bilden värmdes sockerskalet upp vid bordet och vi fick därmed njuta av den perfekta kombinationen; varmt mot kallt, hårt mot mjukt. Hade det varit en creme brulé hade den varit perfekt, men nu blev det istället en perfekt creme catalana. Inte illa det heller. 



Här ser ni hur creme catalana ser ut innan bränningen.  Alltför sällan sker bränning vid bordet på restauranger nuförtiden.



Att möta våren i Bologna

I serien där jag möter våren på olika håll har turen nu kommit till Bologna. Som ni ser på bilderna regnar det här också, såsom det gjorde i Paris och Barcelona. Det är inte särskilt varmt heller. Min slutsats är att detta att möta våren i södra Europa är överskattat. Det är så lätt att tänka när man går omkring i det kalla Norden, för att inte tala om i det regniga Göteborg, att allt är bättre någon annanstans. Kanske har man sett turistbroschyrer som talar om hur soligt och varmt det är i södra Europa. Jag kan nu tala om att detta inte är sant, det är lika kallt och regnigt utomlands som det är hemma. Men det är bara i Göteborg som man kan gå på ett riktigt göteborgsafterwork, hemma förstår man vad de pratar om på TV och man kan ha fredagsmys med färska räkor. Så, låt inte lura er av alla tjusiga bilder. Stanna hemma!! Det är dessutom billigare.

Ni ser hur blött det är på de stenade hala gatorna. Som ni ser gillar italienarna eleganta cyklar och vespor. Tur att jag packade ner mitt paraply!

Så här ser det ut utanför mitt hotell. Det ligger i ett gammalt palats som heter Palazzo Cataldi.

Se hur människorna kurar ihop sig i kylan. Lägg också märke till hur elegant italienarna kurar ihop sig. Där har vi nordbor något att lära oss.  Kanske skall vi börja träna redan ikväll?
Lägg märke till tornet i bakgrunden.

Lägg märke till de vackra valven på de medeltida byggnaderna som omger mitt hotell. Praktiskt när det regnar.