Påsk

Detta året firade jag påsk i Stockholm hos min dotter.

Påskriset var gjort på videkvistar. Visst blev det fint? Lägg märke till påskharen i förgrunden.

Här har vi några av årets sötaste äggmålningar

....och här är den råaste

Melker var påskkärring

Tavlor och bonader

Ni kanske redan har märkt den nya trenden? Alltfler undviker att sätta upp sina tavlor och bonader på väggen. Istället låter man den smälta in på ett naturligt sätt i möblemanget. Förutom att det är snyggt, slipper man fula hål i väggen.



Den här hinduiska altartavlan har jag helt enkelt placerat på en stol i hallen. Visst kommer den mer till sin rätt här än på väggen?



Man kan också placera flera tavlor tillsammans lite nonchalant lutade mot väggen. På det här sättet får de en helt annan lyster än med den lite tråkiga konventionella väggplaceringen.

De här bonaderna från Kenya har jag lagt på gungstolen. En liten blinkning mot en tidig Andy Wharhol

Ny tandborste

Mitt under krisen då jag förlorat både röst och iphone slutade min elektriska tandborste att fungera. Det var bara att rusa ned till närmaste elektronikkedja och köpa en ny. Utan röst kunde jag inte fråga expediterna vad jag köpt eller vad det var för skillnad på apparaterna. Jag tog den enda som inte var rosa även om den var lite dyrare än de andra.

Här är den nya tandborsten. Det visade sig att jag köpt en ultrasnabb pulserande tandborste, Oral-B Pulsonic. Den tjuter som laserborren hos tandläkaren och när man skall byta läge låter den som en amerikansk polisbil. Första gången jag använde den rusade jag fram till fönstret för att se om något hänt ute på gatan.

Den ultrasnabba pulseringen gör att huvudet oscillerar med en oerhörd hastighet. Mitt huvud, alltså. Men det blir väldigt rent eftersom tandsten och matrester skakas ut från sina gömställen. Boken vid tandborsten är av Mo Yan, den senaste nobelpristagaren

Dags för föreläsning!!

Så var det dags att ge sig av till föreläsningen på 3:e årliga Turkiska Alzheimermötet som gick av stapeln på Militärmuseét i Istanbul. Skulle jag få tillbaka rösten?

Rösten kom tillbaka precis innan föreläsningen. Aldrig har jag föreläst med en sådan sexig röst. Här ovan ser ni föreläsningssalen.

På väg från föreläsningen tog jag en bild på mig själv i en jättelik spegel.



Här står jag framför programmet med Kemal Ataturk på väggen bakom. Klädseln blev svart Armanikavaj, vit skjorta från Melka och svarta byxor från Hilfiger. Slips kunde jag inte ha för halsbesvären. Det kunde ha blivit pinsamt eftersom alla män verkade ha kavaj och slips på mötet. Jag räddades av att den tyske föreläsaren innan mig hade för stora jeans och burrig tröja.




Förstorad detalj från programskylten





På kvällen blev den middag. Här friterad peppar. Den var väldigt stark.



Som tur var fick vi raki att skölja ned den med

Här sitter jag med en iranier och den turkiske värden till höger. Till vänster den tyske föreläsaren som hade tröja. Min röst var fortfarande rätt kraxig även om jag var rätt kaxig (Obs skämt!!)

Till efterrätt fick vi baklava, en tunn deg runt malda pistagenötter.

Utsikt från mitt hotellrum. Gatuliv i Istanbul

Ännu har inte rösten kommit helt tillbaka, men den är på gång. Bara 1,5 timme kvar till min föreläsning. Under tiden får jag sitta på mitt rum och titta ut på vad som händer på Halaskargazi Cad.



Mitt vardagsrum har ett panoramafönster över omgivningen




Bilarna köar på gatan, som överallt i Istanbul. Taken behöver nog lagas på andra sidan gatan



Bilarna tutar oavbrutet, då och då avbrutna av ropen från minareterna

Två hundar vilar på gatan

Affärer görs upp

En man säljer souvenirer

Duvorna häckar på taket till tunnelbanestationen

Några kvinnor pratar

En lycklig man med en iphone?

Istanbul. Hotell Ramadan

Så har jag åter hamnat i Istanbul och återigen på Hotell Ramada. Kom fram vid 7-tiden på kvällen och tog en ensam middag på en nästan tom hotellrestaurang. På gatan utanför gick människorna omkring med mobiltelefoner tryckta mot sina kinder. Men jag har inte fått tillbaka min iphone och jag har inte fått tillbaka min röst. Nu är det bara 17 timmar kvar till föreläsningen. Kommer jag att kunna pressa fram några ord som översättaren kan förvandla till flytande turkiska?

Jag fick i alla fall en minisvit så jag får plats att röra mig

Längst bort är arbetsbordet. Lampan är så lågt placerad att jag får krypa under den för att komma fram till arbetsplatsen

Panoramafönstren vätter mot en liten knutpunkt, Halaskargazi Cad. Hotellet ligger i Nya Staden (som i och för sig är rätt gammal, här bodde utländska köpmän och hantverkare sedan tiden för östromerska riket) långt bort från Gyllene Hornet, några kilometer bortanför Taksimtorget.

Sängen ser i alla fall bekväm ut. Hoppas den är det

Sovrummet vätter mot en bakgata med en liten restaurang. Här sitter också en ensam man och äter.

Mitt liv som morfar. Melker på väskan

Så var det dags att packa väskan igen. I morgon flyger jag till Istanbul för att föreläsa på det 3:e Turkiska Demensmötet. Livet är så fullt av frågor. Kommer jag att få tillbaka rösten innan föreläsningen börjar på fredag? Kommer det att låta som jag druckit whiskey och rökt cigarr i tre veckor? Hinner jag få min nya iphone innan jag reser i morgon? Alltid dessa frågor

Fredag kväll och lördag förmiddag förra helgen tillbringade jag med barn, svärson och barnbarn i Stockholm. Melker visade att man kan använda väskan till annat än att transportera kläder.

Han var lite fundersam när han klättrade upp.

Det visade sig dock vara riktigt roligt

Riktigt riktigt roligt!!!
Väskan visade sig också vara en alldeles utmärkt trumma

Ingen röst. Ingen bild

Nu har jag inte bara förlorat min iphone och min legitimation. Nu har jag också förlorat min röst. Det är en intressant upplevelse. Jag kommunicerar skriftligt, men omgivningen blir lika tyst som jag. Vart jag än går tystnar folk omkring mig. Det känns som att leva i en stumfilm. Ingen pratar med mig längre - och jag kan inte prata. Jag skriver på min lapp att 'jag förlorat rösten, men att ni andra kan prata'. Men alla blir stumma i solidaritet med min tystnad. Det enda positiva är att just nu gör det inget att jag inte har någon telefon - jag kan inte prata ändå. Men jag har ett föredrag i Istanbul på fredag. Skall min röst komma tillbaka i tid?

Och ingen röst betyder ingen bild på bloggen. Lite logisk måste jag ändå vara.

Intressanta toaletter och konstgjorda djur

På fredagen höll jag föredrag i Stockholm på ett möte om åldrandet som anordnades av svenska och franska Vetenskapsråden. Mötet hölls på Tändstickspalatset, där Kruger höll till på 30-talet. Platsen hade inte ens personalen på hotellet hört talas om. Det ligger dock nära Kungsträdgården. Toaletten visade sig vara intressant.

I hörnet på toaletten stod en konstgjord flamingo.

Man märkte att den var konstgjord eftersom den inte rörde på sig och fötterna satt fast i golvet.

Detta förde onekligen tankarna till Lake Nakuru i Kenya. Här kantas sjökanten av millioner flamingos

Millioner var ordet.

Sjöfartshotellet i Stockholm

Natten till lördagen tillbringade jag på Sjöfartshotellet i Stockholm. Det är, som min taxichaufför sa, ett romantiskt namn på ett hotell. Man tänker på modernistiska målare från 20-talet. Färgglada lyftkranar som tömmer lika färgglada lastfartyg vid hamnkanten . En film där någon röker på ett hamnkafé.

Rummet var designat efter hotellets namn. Det var som en kajuta på en båt.

Jag bodde på 6:e våningen. Men på baksidan av mitt rum gick en gata med Mosebacke som kuliss. Hotellet lutar sig alltså uppför Söders höjder

Ännu en duschgåta

Duschen på hotell Malmaison ställde en märklig fråga.

Reglaget till duschen var snyggt och lätthanterligt. Om det inte varit för glasskyddet som avskärmade duschen. Ni kan ju fundera på de gymnastiska övningar som jag var tvungen att utföra för att ställa in duschen på lämplig temperatur.

Hotell Malmaison i Manchester

I natt var jag i Manchester. Jag var inbjuden att hålla ett föredrag på Royal College of Old Age Psychiatry. Det ni! Natten tillbringades på hotell Malmaison som verkligen gjorde skäl för namnet. Var receptionen en reception eller en bar? Och nog gjorde inredningen att man undrade var man hamnat?

Man fick treva sig fram i de mörka gångarna vid receptionen

De röda ljuset påminnende om Darcia i Göteborg



Utanför hissen stod några fåtöljer



I bakgrunden skymtar receptionen

På rummet hade någon ställt fram en flaska vin

Sängen såg i alla fall inbjudande ut.

TV-serier. The Wire

Det var nästan en vecka sedan jag senast skrev på bloggen. Kanske för att jag förlorat min iphone?

Livet blir lite suddigt utan iphone. Vart skall jag ta vägen utan almanacka? Var finns närmaste telefonkiosk? Tänk om någon ringer eller skickar sms? Vad skall jag handla? Hur skall jag komma ihåg födelsedagar? Hur skall jag vakna på morgonen? Hur är vädret ute? Vem är jag? Var är jag? Livets stora frågor kommer plötsligt påtagligt nära.  



Detta enda man kan göra är att sätta sig framför TVn. Den danska thrillern Brottet kan man bara se en gång i veckan. Den rekommenderas varmt, men en gång i veckan räcker inte för att upprätthålla en vision av livet. Alltså plockar jag fram boxen med the Wire. Nu har jag kommit fram till halva fjärde säsongen. 



Barksdales gäng har slagits ut av den psykopatiske gangstern Marlo. Valkampanjen pågår i Baltimore, i skolorna är det kaos, på mordroteln klipper man av varandras slipsar, och MacNulty lever ett lugnt familjeliv. Ett trettiotal människoöden följs med små medel. Ibland flätas de samman, ibland glider de bort från varandra. Som livet självt, nu när jag inte kan leva fullt ut utan min iphone.