Ishockey i Pittsburgh

Så har jag då hamnat i Pittsburgh. Här är det förstås lämpligt att se ishockey. Det blev en match mellan Pittsburgh Penguins och Boston Bruins, två av de bästa lagen i NHL. Varför ett lag från Pittsburgh heter Penguins blev aldrig klarlagt.

Consol Energy Arena är stor. Läktarna sluttar brant så man nästan var rädd att falla ner.

I pauserna svävade luftballonger i form av bilar omkring över publiken

Innan matchen släcktes ljuset ner och en musik och ljusshow ökade spänningen

Sedan kom matchen igång. Det var en bra match i högt tempo

Under reklampausen kom personal på skridskor in och rensade isen

Matchen vanns av Pittsburgh med 3-2, men det var spännande in i sista sekunden.

Mitt liv som morfar. Melker fyller år

Från Chicago drog jag vidare till Stockholm för att fira Melkers födelsedag.

På födelsedagen skall man ha ballonger. Röda ballonger.....

...och gröna ballonger

Och så skall man ha färgglada muggar.....

...och smaskig tårta

..och så skall man ha presenter i färgglada paket. Morfar tittar intresserat på.

Jazz i Chicago

På lördag kväll gick vi på jazzklubb. Fem dagar tidigare hade jag sett bergsgorillor i Rwanda. Kändes lite svindlande.

Vi gick till Jazz Showcase vid Plymouth Street i the Loop. Detta är den äldsta jazzklubben i Chicago. Den grundades redan 1947.

Den här kvällen spelade Ravi Coltrane, son till John Coltrane.

Här är ingången till klubben. Väggarna var täckta av fotografier på folk som spelat på klubben. Här har Dizzie Gillespie, Count Basie, Dexter Gordon, Larry Corryel och Miles Davis spelat.

Här är gänget från konferensen som gick på jazzklubb. Vi kom från England, Sverige, Mauritius, Frankrike och Grekland. Jag var som sig bör helt klädd i svart.

Sedan drog konserten igång

Det var bara att njuta av långa och utdragna saxofonsolon

Och i morgon drar jag iväg till Pittsburg om inte stormen i Göteborg sätter hinder i vägen.

Ett hotell i Chicago. Del 2. Congress Plaza hotel

Även om hotellet var lite sjabbigt fanns det mycket som påminnde om fornstora dar i början av 1900-talet, då USAs presidenter brukade bo här när besökte Chicago. Här har alltså Theodore Roosevelt, Coolidge, Franklin D Roosevelt, Woodrow Wilson med fler bott.

Titta på denna magnifika foaje´. Kristallampor förstås. Damm i hörnen också.

Här ser ni receptionen. Personalen var lite märklig som sagt. De kändes som de hela tiden som om de försökte tjäna extra pengar på oss. Det mesta man bad om blev inte uträttat och det var en lite konstig stämning. Detta fick ju sin förklaring när jag googlade på hotellet inför mitt förra inlägg. Personalen här tjänar hälften mot vad de gör på andra hotell i området, och de var i strejk under 10 år fram till maj 2013. 2007 var Barack Obama strejkvakt några timmar för att visa sitt stöd.

En av de tjusigare hotellhissar jag sett.

Lägg märke till den ovanliga våningsmarkören på hissen. En annan ovanlig detalj var att ojämna rumsnummer var i en ända av hotellet och jämna på den andra sidan.

Föreläsningssalen var också av det ovanliga slaget.

Eller vad sägs om det här? Här höll Theodore Roosevelt tal medan publiken hängde från balustraden som gick runt rummet.

Några personer hade kommit tidigt för att vara säkra på platser inför mitt föredrag.

Taket på föreläsningssalen

Lägg till bildtext

Tjusiga cheruber prydde väggarna

Ett hotell i Chicago

Från Rwanda åkte jag hem till Göteborg. Efter en natts övernattning i lägenheten bar det av till Chicago. Här hamnade jag på Congress Plaza hotel. Ett lyxhotell från 1890-talet som hade sett sina bästa dagar.

Hotellet ligger vid South Michigan Avenue. 2003 gick 100 fackföreningsanslutna i personalen i strejk eftersom ägaren ville sänka lönerna. 2007 var Barack Obama där för att stödja strejken. I maj 2013 avblåstes den, efter nästan 10 år. Ägaren har uppenbarligen behandlat sin personal illa och de tjänar bara hälften av vad personalen på de angränsande hotellen tjänar. Detta kan vara en orsak till att personalen betedde sig lite märkligt mot oss gäster.

En av hotellets långa korridorer

Mitt rum

Sängkläderna hade i alla fall broderier

Ännu en bild på rummet och min packning

Utsikt från mitt hotellrum

En föreläsning i Rwanda

Sista dagen höll jag en föreläsning vid Första Internationella Rwandiska mötet om epilepsi.

Här är skylten för mötet

Utanför föreläsningssalen på den Neuropsykiatriska kliniken i Kigali stod några bilar parkerade. Lägg märke till den röda jorden.

Här inne var föreläsningssalen

Här står jag och Raj efter föreläsningen. Raj är ett geni när det gäller accessoarer. Lägg märke till den röda näsduken som matchar det röda bandet till namnbrickan. Själv bär jag en vit buttondown skjorta från Melka, svart kavaj från Armani och svarta jeans från J.Lindeberg. Jag skippade slipsen i värmen.

På spaning efter bergsgorillor i Rwanda. Del 4

Så var vi då äntligen framme. Vägvisarna banade väg genom djungeln med sina machetes och så plötsligt såg vi några gorillor sitta i en öppning i skogen

I en grässluttning satt en mamma med sitt barn. Vi placerades några meter därifrån. Alla foton i den här serien är tagna med vanligt objektiv, så som ni ser var man ganska nära. Vi fick själva inte närma oss gorillorna, men de kunde närma sig oss. Man insåg att de upplevde oss som avlägsna släktingar

Här fanns också en vuxen bråkmakare som vägvisarna varnade oss för. Han var berusad av jäst bambu, och rullade sig i gräset.

De unga gorillorna sprang fram mot oss och slog sig för bröstet för att visa att de var starkare än oss. Sedan sprang de snabbt tillbaka. De har lärt sig att människor inte bråkar. Hade de gjort så mot en vuxen gorilla hade de fått stryk

Plötsligt reste sig den bråkiga gorillan upp och ruskade på sig. Han var jättelik och vi hukade oss skrämda. Vi hade fått lära oss att om en gorilla kom fram och slog på oss skulle vi böja oss ner underdånigt.

Han spände sina muskler

Sedan tittade han på oss. Han bestämde sig för att han skulle sätta sig på en ung tysk i gruppen och rusade mot honom. Vägvisarna lyckades knuffa bort honom men under en stund sprang han omkring bland oss. Han var jättestor.

Senare blev han nyfiken på min kamera. Som tur var gick en blixt av (vilket var förbjudet) så han ryggade tillbaka

Smågorillorna fortsatte att springa fram och tillbaka

Den bråkiga gorillan tittade på oss. Skulle han springa på oss igen?

Han funderade en stund

Mamman tog sitt barn på ryggen och rusade in i bambuskogen. De andra gorillorna följde efter

Inne i bambuskogen satt familjens alfahanne Guhondo och åt av trädgrenarna.

Han är en av familjens två silverryggar. Han är den tyngsta gorilla som man någonsin vägt och han väger 220 kg.

Här står jag framför Guhondo. Skjortan är från Levis.

Och han fortsatte att äta grenar

Plötsligt kom en av smågorillorna farande genom träden

Lite längre bort låg den andra silverryggen med sin fru. Han är familjens kronprins

Hans fru hade just fött barn. Den här gorillaungen är bara några månader gammal.

En smågorilla sprang fram till oss igen

Sedan var den timme som turister får stanna över. Vi började vår två timmars vandring tillbaka. Detta var nog den mest omtumlande naturupplevelse jag varit med om. Det kostade 750 dollar + 300 dollar i olika extraavgifter (bilar, bärare, hotell etc). Det var dock värt kostnaden, en upplevelse jag alltid vill bära med mig. Det är viktigt att komma ihåg att bergsgorillorna antagligen varit utrotade om det inte var för turisterna. Turisterna får bara se några familjer, de andra får bara besökas av forskare.